Under semestern rotade jag fram lite gamla böcker ur mina gömmor och hittade då Aj, min guldtand, av Leif Panduro. Att man helt kan glömma bort sin gamla favoritförfattare. Aj, min guldtand utspelar sig i ett litet samhälle någonstans i Danmark. Huvudpersonen är en tandläkare som har svårt att ta betalt av sina patienter eftersom de alla känner honom sedan hans uppväxt. Att den är skriven i slutet av 50-talet är lite svårt att fatta, eftersom den känns ganska modern. Leif Panduro skriver med en härlig bitsk humor, som känns aktuell fortfarande. Tyvärr dog Leif Panduro redan i slutet av 70-talet, så det finns tyvärr inte jättemånga böcker av honom. Men de som finns är helt klart värda att uppmärksammas. Läs dem!

Jag har precis läst boken Familjens projektledare säger upp sig, av Gunilla Bergensten. Intressant läsning. I en intervju i DN säger Gunilla: De flesta jag talat med säger: "Det känns precis som om du har varit hemma hos mig och tittat." Och precis så känns det, som om hon suttit bakom en dörr och lyssnat. Kanske inte nu längre, men om man går tillbaks 10 år i tiden när mina barn var yngre. 

Nu är jag ju inte småbarnsmamma längre, men visst känner man igen sig. När barnen var mindre var det jag som höll reda på allt. Träning, utvecklingssamtal, föräldramöten, barnkalas, presenter och så vidare i all oändlighet. Numera är det inte så mycket sådant att hålla reda på och ansvaret för hemmet är mer lika fördelat. Men vissa saker verkar alltid vara kvinnans lott att hålla reda på. Är det nåt i vårt hus som är försvunnet, så är det mig man frågar. Även om det inte är mina grejer, utan mannens eller sonens saker som är försvunna, så är det ändå jag som alltid hittar dem. Varför är män så hopplösa på att leta? Att förstå att man måste lyfta på saker för att kunna se det som ligger under verkar helt obegripligt för vissa män.