Läste på Metro om nya trenden i USA, bikinivaxning för barn. ”Rädda era barn från ett livslångt vaxande. ’Jungfruhår’ kan vaxas bort så effektivt att hårväxten helt upphör”, skriver en skönhetssalong i New York på sin hemsida.

Vad är detta? Är dom inte kloka? Dessutom: vad händer när trenden vänder och det blir lurvigt som på 70-talet igen? Vad gör dessa stackars tjejer då? Transplanterar dit hår från huvet istället eller?

Jag tror världen blivit galen...

Jag har läst om att  det börjar bli inne bland yngre att skaffa husvagn. Hur i hela friden kan detta vara möjligt. Enligt Dagens Industri (DiEgo) så är det 70-talisterna som nu fått familjer som vill att deras barn ska få uppleva husvagnssemester, precis som de gjorde när de var barn. Jag upplevde husvagnssemestrar med familjen under en mängd år och just därför vill jag att mina barn INTE ska behöva uppleva detta också.

Vi var fyra personer: mamma, pappa, tonårssyster och så lilla jag som packade in oss i bilen och åkte i väg med vår husvagn i FYRA veckor. Vi åkte på lördagen när semestern började och kom förhoppningsvis hem två dagar innan pappa började jobba igen. Jag hatade husvagnen och att vara ihopträngd med en gnällig mamma, en utarbetad pappa och en överjävlig storasyster. Pappa bara körde och körde. Behövde man kissa fick man nästan göra det i farten. Nää, aldrig mera husvagn, vad än trenden säger...

Jag har precis läst boken Familjens projektledare säger upp sig, av Gunilla Bergensten. Intressant läsning. I en intervju i DN säger Gunilla: De flesta jag talat med säger: "Det känns precis som om du har varit hemma hos mig och tittat." Och precis så känns det, som om hon suttit bakom en dörr och lyssnat. Kanske inte nu längre, men om man går tillbaks 10 år i tiden när mina barn var yngre. 

Nu är jag ju inte småbarnsmamma längre, men visst känner man igen sig. När barnen var mindre var det jag som höll reda på allt. Träning, utvecklingssamtal, föräldramöten, barnkalas, presenter och så vidare i all oändlighet. Numera är det inte så mycket sådant att hålla reda på och ansvaret för hemmet är mer lika fördelat. Men vissa saker verkar alltid vara kvinnans lott att hålla reda på. Är det nåt i vårt hus som är försvunnet, så är det mig man frågar. Även om det inte är mina grejer, utan mannens eller sonens saker som är försvunna, så är det ändå jag som alltid hittar dem. Varför är män så hopplösa på att leta? Att förstå att man måste lyfta på saker för att kunna se det som ligger under verkar helt obegripligt för vissa män.

Läste på alltombarn.se om 41-åriga Michelle Duggar som snart ska bli mamma för 18:e gången. På mindre än 20 år har hon fött 17 barn. Två tvillingpar har det blivit, resten har kommit en och en. Hur i hela friden har människan burit sej åt för att lyckas bli gravid så många gånger? Hur orkar man föda och uppfostra så många barn? Blir onekligen lite nyfiken... Hur bor familjen, de måste ha ett rejält stort hus för att kunna få plats. Och jag undrar hur många badrum de har? Risken är stor för köbildning, kan man ana. Och hur har man råd? Tänk vad mycket mat det går åt. Och vilken stor bil man måste ha för att köra hem all mat. Sen krävs det massor av andra saker också. Kläder, skor, toa-papper och annat. Och tvätten, hur hinner man med den. Om de byter lakan varannan vecka så blir det 40 lakan i månaden att tvätta. Hur fort blir tvättmaskinen utsliten då?

Jag blir trött bara av att tänka på det. Tack och lov att det finns p-piller!!!