Jag retar mig ofta på allt som skrivs om sex och samliv nuförtiden. Överallt ska det debatteras och skrivas om hur vi ska få mer och bättre sex. Det har gått inflation i sex. Men så idag hittade jag en artikel på Expressens hemsida om en sexbok från 1894. Boken "Sex tips for husbands and wives" skrevs av en kvinna som var gift med en engelsk kyrkoherde. Boken vände sig främst till unga kvinnor och handlar om hur de ska förhålla sig till sex i äktenskapet. (Självklart I ÄKTENSKAPET, för utanför äktenskapet fanns det väl inte sex, iallafall var det väl inget de pratade om på den tiden)

Iallafall kommer här några av råden som författaren gav de unga kvinnorna:
- Den smarta hustrun tillåter maximalt två korta sexuella kontakter i veckan. Allt eftersom åren går bör hon försöka få också den frekvensen att minska. Spelad sjukdom, trötthet och huvudvärk är de smartaste sätten att uppnå detta.

- När maken får sin vilja fram ska hustrun ligga så stilla som möjligt. Kroppsrörelse kan uppfattas som sexuell upphetsning av den optimistiske maken. Sex ska, när det inte kan undvikas, endast praktiseras i  totalt mörker.

- De flesta män är av naturen perverterade, och kommer om de ges minsta chans vilja ha de mest avskyvärda sexakter som till exempel att genomföra sexakten i olika positioner.

- Vid det tionde bröllopsdagen har många hustrur klarat av barnafödandet samt klarat av det ultimata målet att avsluta all sexuell kontakt med maken.

Vill du får mer tips om hur du slipper ligga med din man, så kan du läsa hela artikeln här>>

Under semestern rotade jag fram lite gamla böcker ur mina gömmor och hittade då Aj, min guldtand, av Leif Panduro. Att man helt kan glömma bort sin gamla favoritförfattare. Aj, min guldtand utspelar sig i ett litet samhälle någonstans i Danmark. Huvudpersonen är en tandläkare som har svårt att ta betalt av sina patienter eftersom de alla känner honom sedan hans uppväxt. Att den är skriven i slutet av 50-talet är lite svårt att fatta, eftersom den känns ganska modern. Leif Panduro skriver med en härlig bitsk humor, som känns aktuell fortfarande. Tyvärr dog Leif Panduro redan i slutet av 70-talet, så det finns tyvärr inte jättemånga böcker av honom. Men de som finns är helt klart värda att uppmärksammas. Läs dem!

Jag älskar skräckromaner och har läst massor av Stephen King och Dean Koontz. Men det är en roman som jag inte vågat mig på, och det är Jurkyrkogården. Hade hört tidigare om hur oerhört läskig den är och att man inte vågar se sin katt i ögonen efter att ha läst den. Därför har jag aldrig vågat mig på att läsa den. Men nån gång måste det ju ske. Sagt och gjort, jag lånade boken av en kompis och satte igång att läsa och väntade hela tiden på att allt oerhört läskigt skulle sätta igång. Och jag väntade, och väntade och väntade... Och om inte boken tagit slut hade jag väntat fortfarande. För den blev aldrig läskig. Spännande var den, men inte blev jag rädd inte. Och jag vågar titta mina katter i ögonen och de känns inte det minsta spökaktiga ut.

Kanske filmen är läskigare... Annars tittade jag på alla de skräckfilmer jag inte vågat titta på förut för ett par år sedan. I den samlingen fanns bland annat Excorcisten, som gett mig kalla kårar ända sedan den kom ut i mitten på 70-talet. Jag beredde mig på att inte kunna sova och att kanske ha mardrömmar i flera veckor efteråt. Gissa om jag blev besviken. Den var inte läskig alls, bara löjlig.

Jag har precis läst boken Familjens projektledare säger upp sig, av Gunilla Bergensten. Intressant läsning. I en intervju i DN säger Gunilla: De flesta jag talat med säger: "Det känns precis som om du har varit hemma hos mig och tittat." Och precis så känns det, som om hon suttit bakom en dörr och lyssnat. Kanske inte nu längre, men om man går tillbaks 10 år i tiden när mina barn var yngre. 

Nu är jag ju inte småbarnsmamma längre, men visst känner man igen sig. När barnen var mindre var det jag som höll reda på allt. Träning, utvecklingssamtal, föräldramöten, barnkalas, presenter och så vidare i all oändlighet. Numera är det inte så mycket sådant att hålla reda på och ansvaret för hemmet är mer lika fördelat. Men vissa saker verkar alltid vara kvinnans lott att hålla reda på. Är det nåt i vårt hus som är försvunnet, så är det mig man frågar. Även om det inte är mina grejer, utan mannens eller sonens saker som är försvunna, så är det ändå jag som alltid hittar dem. Varför är män så hopplösa på att leta? Att förstå att man måste lyfta på saker för att kunna se det som ligger under verkar helt obegripligt för vissa män.

Är det någon därute som läst Potensgivarna, en fullkomligt underbar skröna av Karin Brunk Holmqvist? Vill du läsa något kul, lite annorlunda ska du välja denna boken. Den handlar om två gamla systrar som bor i ett gammalt omodernt hus någonstans på den skånska landsbygden. Av en händelse kommer dom på ett slags naturligt Viagra och dom startar tillverkning hemma i sitt kök och säljer sedan potensmedlet via postorder. Deras första kund råkar bli deras bror från staden... Pengarna de tjänar går till att skaffa sig ett riktigt badrum inomhus, så att de ska slippa gå på utedasset mera. Vill du småmysa och fnissa så är det här den rätta boken.

Karin Brunk Holmqvist har även skrivit boken Rapsbaggarna som är en historia i ungefär samma stil som Potensgivarna. Huvudpersoner i denna boken är två gamla bröder som bor i ett mycket fallfärdigt gammalt hus som också ligger på skånska landsbygden. Även dessa gamla gubbar bor omodernt utan badrum och toalett inomhus. På grund av en massa förvecklingar sprids ryktet om att ett rymdskepp landat på åkern bakom gubbarnas hus.

Vill du alltså läsa något småroligt, osannolikt så välj någon av dessa böcker. Helt underbara, jag lovar!!!