Jag har precis läst boken Familjens projektledare säger upp sig, av Gunilla Bergensten. Intressant läsning. I en intervju i DN säger Gunilla: De flesta jag talat med säger: "Det känns precis som om du har varit hemma hos mig och tittat." Och precis så känns det, som om hon suttit bakom en dörr och lyssnat. Kanske inte nu längre, men om man går tillbaks 10 år i tiden när mina barn var yngre. 

Nu är jag ju inte småbarnsmamma längre, men visst känner man igen sig. När barnen var mindre var det jag som höll reda på allt. Träning, utvecklingssamtal, föräldramöten, barnkalas, presenter och så vidare i all oändlighet. Numera är det inte så mycket sådant att hålla reda på och ansvaret för hemmet är mer lika fördelat. Men vissa saker verkar alltid vara kvinnans lott att hålla reda på. Är det nåt i vårt hus som är försvunnet, så är det mig man frågar. Även om det inte är mina grejer, utan mannens eller sonens saker som är försvunna, så är det ändå jag som alltid hittar dem. Varför är män så hopplösa på att leta? Att förstå att man måste lyfta på saker för att kunna se det som ligger under verkar helt obegripligt för vissa män.